Det var på eftermiddagen efter ett ganska smärtsamt gymbesök då jag fick erfara hur det känns att få en femtiokilosstång över bröstet men ändå snabbt hämta andan och komma på fötter igen endast skadad i min fåfänga manlighet och det var tisdag, veckans värsta dag, och jag var hungrig efter den en och en halv timmes långa urladdningen men kylskåpet var tomt så jag tog telefonen och slog numret till pärlan av de restauranger som erbjöd hemkörning uppsala – förlåt hemköring i Uppsala ska det vara. Jag tror jag förvirrade karl på andra sidan telefonen med min initiala fråga om de verkligen erbjöd hemkörning Uppsala; det låt väl inte som en tjänst i hans öron utan mer som ett slags maträtt. Förvirringen var därefter total när han svarade ”va, vad sa du” och jag följde upp med ”jo, jag sa att det vore smaskigt om ni erbjöd hemkörning uppsala” för jag har inte ätit på ett tag och känner mig väldigt hungrig.
Hemkörning mat uppsala
Hemkörning mat uppsala – det är dessa tre begrepp jag försöker kombinera, säger jag efter att mannen på andra sidan luren varit tyst i nästan femton sekunder. Jag hör hur han suckar. Han tror kanske jag skämtar. Eller att mitt språk tillfälligt smittats av någon elakartad bacill. Men han lägger inte på luren, vilket väcker mitt hopp.
Jag väger mina nästa ord på guldvåg.
”Jo, du, jag…ähh…du vet vad jag vill va…jag vill köpa mat av er och jag vill beställa den med hemkörning…och ja, ehh, jag bor i Uppsala”. ”Du” säger mannen på andra sidan luren äntligen ”jag vet det, du har sagt det femton gånger så kan vi inte gå vidare va?, kan du inte säga mig vad för slags mat du vill ha, vi har väldigt goda vedugnsbakade pizzor, de är väldigt populära…”
Det låter gott med Pizza tänker jag, men känner mig samtidigt osäker. Efter ett träningspass känns det så förbannat onödigt att trycka i sig en hel pizza, som att festa samtidigt som man motionerar, som att dricka grogg samtidigt som går crazy på vitamintabletter. ”Nja, har ni inget nyttigare” säger jag med min allra mest inställsamma röst fast säkrar samtidigt upp mig mentalt för tomhet och oförstående, men han där på andra sidan finner sig i mina krav och svarar att ”jovisst, pastasallad med kyckling, grillad tonfisk med ris, vi har…” ”tack, jag tar pastasalladen, det blir fint” avbryter jag, framförallt för att visa att jag vill väl, att jag inte har några baktankar.
Okej, säger mannen på andra sidan, ”en pastasallad med kyckling. Vad vill du ha för dressing?”.
”Vad finns det?”
”Rhode Island, Kebabsås, Curry och Vitlök”.
”Jag tar curry”.
”Yes, tack då. Pastasalladen är färdig om fem minuter. Kommer du och hämtar den?”
Jag förstod knappt frågan. Drev han med mig? Det lät inte så. Orden föll, föll som blött papper, som avfall, som ruttna äppelskrottar; jag hade hört dem falla fysiskt, inte symboliskt. Det var äckliga ord ur en käft utan kontakt med kontrollpanelen i skallen ovanför. Hemkörning Uppsala. Hur många gånger skulle jag behöva ta upp det? Det var enkelt när orden slog en bro mellan flera betydelser och blev glasklara, men var för sig vart de obegripliga, de två mest komplexa ord jag kände till. Det var mer uppenbart nu än någonsin och mannen på andra sidan var alltigenom smittad.
Jag bestämde mig för att byta taktik.
Det var inget att välja på.
Samtidigt spred sig ett obehag i hela kroppen, började som ett bekant baksug i magen för att snabbt ta sig uppåt och in i medvetandet bakom ögonen. Jag försökte fokusera blicken, men det hade redan fallit en skugga som korpsvart och bisarr kröp sig längre in i själen.
”Vad kostar det att få maten hemkörd?” frågade jag.
”Du menar hemkörning Uppsalla – du vill alltså beställa hemkörning i Uppsalaområdet, är det så jag ska tolka din fråga?”
”Jag frågade bara vad det kostade” sa jag tyst och la på luren.
medelhavsmat